På 45-årsdagen av att den första Svenska FN-bataljonen lämnade landet för Egypten så gör även vi det. (Fast vi åker till Kosovo, så klart). Den eviga väntan är över, nu bär det
äntligen av.
Vi flyger med 2 flighter, ca 70 pers i varje. Resan beräknas ta runt 4 timmar, och inget
dass ombord, bara 2 pissoarer längst fram.
Det enda tidsfördriv som finns är att sitta och stirra rakt på den framför. Såvida man inte
är smart och tog med sig nåt att läsa, för att prata går inte. Alla sitter och med
hörselskydd på och känner vibbarna från planet.
Lukten av kol och smog slår som knytnäve i bihålorna när vi stiger av planet i Skopje. Men
ingen tid finns att spilla, utan vi transporteras direkt till NSE:et, där vi fick ammo och
plattor till våra skyddsvästar. Samt ett välbehövligt toalettbesök.
Därefter åkte vi med vår norska buss med vår Norska chaufför och åkte till Camp Victoria.
Resan var totalt menlös, ingenting av intresse hände. Väl framme började vissa moment, såsom
mera Mine Awareness, briefning av läget, avlasting och utfärdande av ID-kort.
Maten tycks till synes vara godare än på regementen i Sverige, men enligt vad jag hört så är
den sämre än under Bosnien missionerna.
Mitt uppe i alltihop träffade jag på min gamle lumparkopis, Peter Rönqvist. Killen som
hoppade på en vakans direkt efter lumpen och varit här sedan dess. Han gav mig en rundtur
runt campen och berättade lite kort om det jag behövde veta. Riktigt skoj att träffa honom
igen.
Tyvärr åker han hem imorgon igen så detta blir sista tillfället vi träffas för den här
gången.
Och, till slut, en välbehövlig vila. Tiden flyger iväg och sömn är ju alltid trevligt.